Fredagkväll.

Fredagen är till ända om en timme och en halv.
Jag har jobbat klart och sitter och fixar med lite annat.

Lyssnar på en låt som satt sig fullständigt i min skalle.


Nynnar konstant på den. Jobbigt.

Hörde att hon - LadyGaga gjort en sak som värmer mitt hjärta och där vann hon min respekt.
Inte genom hennes outfits...;o)

Med pengarna hon tjänat - det går tydligen ganska bra för henne - hade hon köpt sin dödssjuke far ett nytt hjärta...

Idag har jag och Sigge gått på strapatsrik Powerwalk genom djupaste skogen, över de högsta rullstensåsarna och över de blötaste och taggigaste kalhyggen vi kunde hitta.
Snålblåsten ven om öronen och regnet piskade oss då vi sneddade över åkrarna längs med ån tillsammans med Lotte och Luna.

Jag åkte till stan med paketen jag skulle posta idag och passade på att införskaffa nya träningskläder.
Sådana som tål både mer kyla och vind är de jag fick i födelsedagspresent och f-ö älskar! Dags för vintern nu snart ju!

Jag såg ännu inte en enda ljusstake i något av alla de fönster jag passerade.
Längtar verkligen efter att få pynta och skapa julstämning nu!...

Nu är helgen välkommen.
Det bli barnakompisar över, och på Lördagkvällen även vidhängande föräldrar!
Johanna med familj kommer på middag och det skall bli sååå trevligt!

Nu skall vi skriva ihop en meny. Och lägga lite gott på kylning.

Trevlig Helg allesammans!

Att vara Mamma. Också.

En morgon, för länge sedan. Då min lilleman var liten minns jag särskilt.
Vi satt alldeles stilla.
Klockan tickade – som det alltid brukar – från hörnet av rummet.
Idag var det annorlunda. Jag hörde den…

I mitt knä sitter en spenslig liten kropp lutad mot mitt bröst.
Hans andetag känns lugna, och hans små fingrar smeker sakta min arm.
Ingenting annat rör sig. Det är frid i mitt hus.

Solens strålar kastar strimmor av guld i mitt älskade barns hår.
De mjuka fjunen ligger i små bångstyriga klasar längs hans runda huvud.
Jag låter mina andetag bli små pustar som når hans lilla hjässa och jag ser hur de blonda stråna rör sig litegrann.

Klockan tickar vidare, och jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar som vatten i en sil
Om jag bara rådde över tid och rum.
Då skulle jag stoppa tiden och sitta kvar så länge det bara var möjligt…
Att sitta såhär, underbart och nära mitt älskade lilla barn.
Att kunna njuta av att känna hans små ben i mitt knä.
Att sitta stilla, blåsa lite på sitt barns huvud utan att han märker det och fortsätter kika på den tecknade fyra minutersfilm tv:n spelar upp en tidig morgon.
Snusa honom lite i nacken som doftar ljuvligt av gårdagskvällens bad.
Insupa de små, små fjunen som kikar fram under den lilla luggen i hans panna.

Jag vill så gärna strunta i allt vad plikter heter…
Hoppa över dagis idag. Att låta mina arbetsuppgifter vänta…
Jag skulle vilja låta mig få njuta av den lilla tid som så rasande fort går förbi.
Så att jag inte skulle missa det fantastiska det är att ha ett litet barn.
Att få se dagen med hans ögon. Att ta tillvara på det mirakel det är att bara få vara, och att få vara så tillsammans med sitt barn.

Han rör sig lite och för sina små fingrar upp emot håret där jag just blåst.
Det killar väl lite, men han säger ingenting utan fortsätter att betrakta de tecknade figurerna på tv:n.
Han smeker sitt huvud och efterlämnar några spretande lockar.
Jag kan inte motstå, utan följer impulsen och drar hans lilla kropp emot min och omfamnar honom mjukt och kysser hans hår.

Han vrider sig skrattande ur mitt grepp och vältrar sig ner mot golvet.
-Mamma toookig. Säger han eftertryckligt.

Jag ler mot honom och önskar att jag inte brutit den underbara förtrollning som lägrade vårt hus, denna tidiga måndagsmorgon…

Klockan tickar litet högre nu, låter det som och vardagen gör sig påmind.
Det är litet bråttom nu, om vi skall hinna i tid till dagis.
Vindbyxor skall tas på, en fleecetröja under vindjackan, skor och mössa.

Kylan har kommit. Frosten låg vit på vår gräsmatta då jag drog upp rullgardinen.
Det har blivit höst…

Vi gör oss klara att äntra verkligheten där utanför vår ytterdörr.
Barnen skall köras den lilla biten till förskolan.
Mamman måste ta itu med sitt jobb.

Om man gav sig själv tiden varje dag att uppleva denna lilla vardagliga magi ändå…
Om man unnade sig själv att få bara vara.

Det där förunderligt mjuka håret på sitt barns huvud. Hur blev det så långt, så fort?..
Hur blev byxbenen så korta på så kort tid?

Tiden kan ingen stoppa. Hur gärna man än vill och önskar.
Men man kan ge sig själv den vackra gåvan, att stanna upp och dra in den stora, stora kärlek det ryms i varje dag, varje morgon och till varje barn.
Att andas in den så djupt ner i lungorna så den fyller hela kroppen tills det nästan gör ont…

Utanför dörren slår kylan emot oss.
Den bistra verkligheten kanske man skulle kunnat kalla den.
Hösten som kommer med vintern. Dagis, jobb, plikter och måsten.
Stress, kunder och personal. Raster, stämplingsklockor och mera måsten.

Den bittra vetskap att man måste.
Man måste lämna sina älskade barn till någon annan under tiden man gör sitt ämbete.
Det man älskar allra, allra mest.
Det vackraste man någonsin gjort, och det man på millisekunden skulle kunna dö för.

När jag som mamma ser mina barn genom grinden på förskolan, ser jag dem i en samling andra barn.
De leker och skrattar. De gräver i sandlådor, klättrar i träd och umgås tillsammans på barns sätt.
De är en i gänget. De är en av många.

För mig är de det allra underbaraste som finns.
För mig är de alldeles speciella.
De är något alldeles särskilt och jag kan verkligen känna fysisk smärta då jag måste skiljas från dem.
Så fysisk att det bränner bakom ögonlocken ibland, och jag måste skynda mig till bilen…

Som de morgnar då man måste lämna dem ifrån sig fastän man önskar annat…
Då man kunnat sitta och bara vara med dem.
När man befunnit sig så nära den heliga stund av innerlig kärlek då man kunnat sälja sin själ för att få tiden att stanna om än så bara för en liten, liten stund till…

Jag önskar med detta bara att ni får en likadan stund med era egna barn, eller den som ni håller närmast ert hjärta...

En måndagseftermiddag.

Igår hämtade jag barnen i skymningen.
Drog ur deras reflexer ur fickorna, så att de skulle synas ordentligt då vi går över parkeringen.
Barnen är lite stojiga men trötta efter en måndag på skola och dagis.
Jag får bära Charlie som lutar sitt huvud mot min axel.
Emil och Joel stretar på med extratröjorna och ryggsäckarna i sina famnar.

Kör genom det allt tätare mörkret på den ganska smala landsvägen mot vårt hus som ligger på kullen vid skogsbrynet.
Vi leker att jag är piloten som kör flygplanet till Thailand.
Instrumentbrädans gröna siffror och symboler lyser mot oss i mörkret inne i cockpit.
Charlie är flygvärdinna och ropar "Vill nån beställa?!"
Emil och Joel sitter längst bak i den stora Chryslern som agerar flygplan i vår lek och kommenterar friskt ur sina fantasier vad det är vi ser utanför fönstren.

Jag manövrerar planet längs åkrar och numera tomma hagar, genom skogspartier och förbi av större avfart.
Fortsätter mot flygplatsen i Thailand där vi bestämt att vårt hus är flygplatsen.
Förundras över mina barns roliga fantasilek.

Vi svänger upp på garageuppfarten (landar), parkerar och stiger ut.
Möts av pappa och Sigge på bron. De får vara tullen!...

Vi äter middag tillsammans. Inte så värst Thai-inspirerat tyvärr, men mysigt då vi väljer att ha lampan i taket släkt och tänder istället den femarmade kandelabern och ställer den mitt på middagsbordet.
Pratar om dagen som gått, lekar, kompisar och så flygresan hem förstås.

Efter middagen går pappan med storgrabbarna och spelar tvspel.
Charlie vill se Blixten McQueen och parkerar sin härt på det stora stadiga soffbordet.
En gång då Charlie var ungefär två minns jag att jag bar honom och klappade honom lite på ena skinkan.
Frågade den spenslige pojken i min famn:
"Vad är det här för en liten skinka?" varvid jag rappt fick till svar:
"Det är ingen hinka, det är en HÄRT!"

Lägger mig och lutar huvudet mot armstödet på soffan - helt i fel vinkel för att kunna se filmen som börjar rulla på tv;n - men mina ögon vilar på den lille killen som med stora ögon betraktar alla färger på tnv som tillsammans bildar film och äventyr.

Han sitter alldeles stilla.
Jag tänker att det kan väl aldrig vara särskilt skönt att sitta på det hårda bordet, så jag lockar honom att komma och lägga sig bredvid mig.
Inte. Hans blick lämnar inte den röda racerbilen.

Jag betraktar hans profil.
Det nyklippta gyllene håret, som silke på hans hjässa.
Den lilla halsen med den mjuka gropen i nacken.
En trubbig näsa och en silkeslen kind. Stor mun, lite öppen i koncentration mot tvn.
Ett litet födelsemärke på kinden, nästan alldeles precis invid örsnibben.
Huvudets vackra form, den höga pannan. Min vackre lille son.
Hans härt blir platt mot bordsskivan och han sitter och dinglar så smått med benen.

Ur högtalarna lyssnar jag till:

Life's like a road that you travel on
When there's one day here and the next day gone
Sometimes you bend sometimes you stand
Sometimes you turn your back to the wind
There's a world outside every darkened Door
Where blues won't haunt you anymore
Where the brave are free and lovers soar
Come ride with me to the distant shore
We won't hesitate break down the garden gate
There's not much left today
Life is a highway
I want to ride it all night long
If you're going my way
I want to drive it all night long


Jag skulle göra allt för mina barn.
Att leva mitt liv vid sidan av mina barn... Jag gör vad som krävs och jag gör det i kärlek.
Den lille mannen på bordet störs inte alls av tjoandet i från rummet bradvid där brorsorna och pappan spelar spel. Hans blick är på tvn, på hans favorit-för-tillfället. Blixten McQueen. Den röda racerbilen som lär sig att först är inte alltid bäst...

Sträckläste Camilla Läckbergs Sjöjungfrun inatt.

Mina barn håller på att växa upp. Jag står bredvid och ser dem ta dagen an.
En mor, en betraktare och en beskyddare. En som älskar dem ovillkorligt.

Sjöjungfrun lämnade mig med sista sidan stängd i ett tillstånd av smått illamående, men berörd i både hjärta och sinne.
Ödet. Som man inte vet någonting om förrän efteråt, när man har facit i hand och då det är försent att ändra.
Än så länge kan jag skydda mina barn ganska bra.
Men de komemr ju att bli stora och behöva fatta sina egna beslut...
Det skrämmer mig lite, och inte så lite heller faktiskt...
Klart jag tror på dem, och gör allt i min makt för att lära dem om livet.
Men livet är stort, och även om mina barn är det särdeles största delen i mitt liv kommer ju jag förstås inte att vara den största delen i deras liv ju.

Att ha en bebis famnen eller i en vagn är en sak.
(Eller som jag förunnades, två små bebisar på samma gång.)
Att ha stora barn ger - tro mig! - en annan syn på livet...

Det lilla ansiktet på kroppen som fortfarande sitter på soffbordet och tittar på Blixten är uppmärksamt på vad som rör sig på skärmen framför.
Hans mjuka händer ligger i hans lilla byxbeklädda knä.
Fötterna sticker fram ur byxbenen med de små tårna - alldeles perfekta - lite viftandes i luften.
Jag ändrar ställning försiktigt och fråga återigen om han inte vill göra mig sällskap på soffan så att jag får krama honom lite?

Han tittar på mig och stäcker sina armar mot mig. Jag reser mig och hämtar den lille mannen som lägger sina armar om min hals och kryper nära mig då vi lägger oss igen på soffan.

Han fortsätter kika på filmen, jag fortsätter beundra detta lilla underverk och snusar honom försiktigt - så han inte skall bli störd - i nacken och håller mina armar om hans kropp så han inte skall trilla ner.

Än så länge finns gott om tid att oroa sig för vad som kan hända i deras liv, men jag tar stunden tillvara och njuter istället av den tid vi har just nu...

Viktigt.

AB IMO PECTORE. Av hela mitt hjärta.
Armband, Klassisk Armbandsbricka med ställbar Vaxad bomullsrem.

Av Hela Mitt Hjärta.
Viktiga ord för mig osm jag föröker leva efter.
"Då du gör någonting, gör det ordentligt."
Gå in för det du gör med din själ.
Gör det du skall, och gör det på riktigt.

Om man hellre vill göra något halvhjärtat tror jag ibland det är bättre att faktiskt låta bli.

Viktigt. Vikt.
Min vikt har varit en viktig grej för mig det här året.
jag är nog ännu inte riktigt framme vid mitt slutmål, men jag jobbar på att komma dit.
Hittills jag släppt ifrån mig / kämpat av mig tjugofem kilo.

Provade att bära så tunga handelskassar häromdagen. (Vägde dem på våg.)
Shit alltså, det är himla mycket!....

Jag har tagit hjälp av Viktväktarna, de första arton veckorna på året.
Trots två veckors utlandsresa i mitten av den perioden lyckades jag under samma tid gå ner över två kilo! Och hela sommaren, inte upp ett endaste kilo!!

Det är faktiskt inte utan att jag är mycket stolt över mig själv, både över det och över hela viktnedgången.

Jag har varvat mina belöningar med lite shopping - för man behöver ju faktiskt nya kläder, som sitter lite bättre än tält... - och timmar vid min fina symaskin då jag modellerat om en hel del av mina stora kläder.
Mycket överblivet och bortklippt tyg blev det...

Jag passar på att tipsa om en annan sida på internet där man kan kika om man ligger rätt till: Räkna ut ditt BMI.
Kul att se förändringarna!

I min garderob har jag (gömt) en bildserie på mig själv.
Bild 1, Maxvikt. Bild 2, Minus 13 kilo. Bild 3, Minus 23 kilo.
Jag har på mig samma pyamas, och bilderna är tagna helt rakt framifrån, alltså i en synnerligen osmickrande vinkel.
Men de är så inspirerande att se de där jäkla bilderna i alla fall!!...

Ser fram emot att ta ännu en bild, den sista. Men det är några kilon kvar.
Jobbar på med att nå till slutvikten. Mitt egna mål.
Går in för det med hela mitt hjärta.

En sak till vill mitt hjärta.
Tacka de involverade och inspirerande människor som jag både delat min viktiga resa med och som på ett eller annat sätt både motiverat mig och hjälpt mig!
Johanna och Ulla.
Ni började med Viktväkteriet med mig, Tack för ert sällskap både på mötena och för er vandring på viktvägen nedåt tillsammans med mig!
Uffe.
Du har varit ett enormt stort stöd och en fantastisk hjälp!
Tack för att du trodde på mig att jag skulle lyckas, och jag har i alla fall kommit ända hit med din hjälp!
Mamma.
Tack för att du inte bakar dina ljuvliga bakverk och tar med till mig.
Tack för att du tar med dem till barnen. Och Tack för att du lagar nyttig mat till oss, emellanåt! ;o)
Pappa.
Tack för att du finns. Jag har nog hört att du tycker jag är duktig!...
Brorsan.
Tack för att jag får höra att jag ÄR duktig! Något som kan spela så liten roll att säga, kan i någon annans öron (mina) låta som ljuv musik.
Malin.
Tack för att du släpade ut mig tidiga mornar. Jag VET att jag var motsträvig och lååååångsam i början. Nu går det bättre!
Malin och Brorsan, Tack för den fina joggingdressen jag aldrig nånsin skulle ha unnat mig själv!
Farmor Anna Tack för att du alltid ger mig så fina komplimanger!! Jag blir så glad sååå!
Lotte & Luna, Tack för härligt sällskap på Powerwalksen!
Inte minst: Mina Vänner, Tack för att Ni finns i mitt liv, ni är alla en inspiration!!

Snabbis, Webbis, Nyhettis!

Den Klassiska Silverbrickan har fått en lillasyster i Äkta 9 karat Guld!
5mm breda i 1mm gods.
Här med typsnitt original 2mm, på en Pansarkedja 45cm lång.
I Butiken snart!

Budskap i öronen?

EarPearls, Vita sötvattenpärlor och runda små silverbrickor.


Idag fick jag sällskap av mannen tillika husse och hunden på min dagliga Powerwalk.
Trevligt.
Om än trevligare pratsällskap är både Malin och Lotte...
Vi tjejer har ju liksom så myyyycket att babbla om. Hela tiden!
Min man är inte den pratgladaste direkt.
Han och Sigge älgade dessutom på några meter framför mig...Nåja, trevligt att slippa gå själv var det i alla fall.
Sigge - den lockiga svarta ½års valpen studsade mellan väggrenarna, i dikena och genom pölarna och skogsaverkningskaskinerna hade lagt skogsvägarna tokleriga och söliga efter sig.
Klafs, klafs, klafs...
Han tyckte givetvis det var jättekul, med många roliga ställen att sniffa runt på, då det väl gavs tid för kiss och bajspauser.

Vi hade inte kommit långt förrän det började regna heller.
Det var ju lite typiskt, eftersom det - tydligen - bara var just den timmen som det regnade på hela dagen.

Funderar på om jag skall damma av solariet en liten stund efter att barnen har lagt sig.
Min kropp och sinne behöver ljus...

Har dock några Expressbeställningar som skall göras först, så de hinner komma fram till på fredag.
Och en ny idé jag vill pröva...

Idag kom första laddningen av skolfoton. Mina stora killar är så snygga!
Blir finfina julklappar i ramar!

Nu sitter jag mätt efter dagens middag, Kycklingburgare. Ingen högkvalitativ och vällagad husmanskostmiddag direkt.
Jag suktar såååå efter en god Sushimiddag...
Får se om vi kan lura mormor att prova till helgen så hon kommer för att jobba.
Men jag gissar att hon väljer att äta i sitt eget kök (i vårt hus) om vi hotar med sådana konstigheter... ;o)
Och kanske barnen till och med väljer att äta med henne då.
(Man kanske borde satsa på det förressten?!...)

Nähh. Middagar med hela familjen, och gärna fler till älskar jag!

Nu skall barnen i badkaret. Så de luktar sådär gott då jag sniffar på dem då de sover ikväll!

Drömmar och framtiden.

Amulett i 925 Sterlingsilver på 1.5mm Kulkedja. Typsnittet är Gemener med stor bokstav - typsnitt Charlie.


Vaknade mitt i natten med ett ryck.
Mardröm.
Eller, tja, någon sorts stressande dröm i alla fall.
Det var länge sedan jag mindes drömmarna då jag vaknade nu.
Inatt vaknade jag liksom mitt i.
Ni vet, då man liksom precis skall göra någonting, och så vaknar man.
Man vill somna om blixtsnabbt, för att drömma samma sak igen och få drömmen att fortsätta, men det går liksom inte.
Kunde inte ens somna.

Låg och försökte urskilja taket i mökret, och lyssnade.
Inte ett ljud mer än andetagen från den sovande högen människa i sängen bredvid.

Smyger upp. Det är mitt i natten. Barnen sover tysta.
Sigge kommer tassande.
Inte dags att gå ut än, lilla hund. Gå och lägg dig igen...

Går ett varv i huset, lägger mig igen.
Kan inte somna nu heller.
Drömmen kommer tillbaks. Går igenom den, från början till slut.
Jag drömmer tydligen mycket om båtar.
Skepp, stora fartyg.

Har ingen aning om vad det kan betyda egentligen, med båtar?...

Funderar över tillvaron.
Imorgonbitt skall barnen till skola och dagis igen.
Tisdagen har knappt börjat.
Ännu en dag i veckorna som rusar förbi.
Stora har de blivit - barnen.
Intelligenta med tydliga egna viljor och tyckanden.
Man är inte världens bästa mamma i deras ögon jämnt nu heller.
Regler. Inte alltid uppskattade....

Jag hoppas i alla fall att jag / vi gör rätt.
Så att vi ger dem den allra stadigaste och stabilaste grund att bygga sina liv på.
Framtiden. Det är väl tur att man / jag(?) inte kan se den...
De små besluten man tar - varje dag - påverkar ju hela framtiden.
Ödet.
Som inte kan påverkas alls.
Som bara slår till då man minst anar det...

Ödets lyckliga stjärna eller ödets djupaste avgrund. Poff.

Hmmm.
Jag tror jag lyckades somna där till slut.
För att väckas av en liten kall människa som ville krypa ner den sista av nattens timmar i min säng.
Jag drog hans lilla kropp mot mig och lade täcket tillrätta över oss.
Sedan snusade jag in hans doft från nacken och kände hur jag uppfylldes av tacksamhet och glädje att ha det som jag har det.
Rustad med kärlek från och till min familj att möta den här nalkande tisdagen...